Anna

Den 3/6 klockan 17:57 föddes min och Stefans dotter Felicia. Hon vägde 2920 gram och var 49 cm lång.

Ingen kan vara stoltare än mig och Stefan!

Dagen före BF (30/5) började jag känna av riktiga värkar. De var ganska starka och kom med 5-7 minuters mellanrum. Men det var inga ”nu-är-det-dags-värkar” så fredagen flöt på som vilken dag som helst.

På BFdagen (31/5) tätnade värkarna under förnatten så vi ringde in till förlossningen som bad oss komma in för en kontroll. Värkarna avtog såklart när vi väl kom fram till Akademiska och det visade sig att jag bara var öppen 2 cm. Vi insåg att vi inte skulle få vårat efterlängtade barn på beräknat datum, men det var bara att åka hem igen och hoppas att det skulle gå fort.

På Söndagen (1/6) hade jag liknande värkar som dagen innan men när natten kom kunde jag inte sova. Under dagen hade jag andats igenom varje värk men det klarade jag inte av på natten. När jag inte kunde somna på grund av smärtan ringde vi upp på förlossningen igen. Jag var så trött att jag nästan grät och sa att om ni inte hjälper mig att sova så kommer jag inte orka föda ut någon unge sen. Barnmorskan bad oss komma upp för en kontroll och för att få något att sova på. Väl på förlossningen visade sig att värkarna tilltagit ordentligt i styrka men jag var bara öppen ”nästan” 3 cm. Hemskickade blev vi men vi fick med oss Citodon hem så att jag skulle kunna sova. Och det fick jag!

På måndagen hade jag inbokat ett besök hos min barnmorska och där beklagade jag mig över bristen på sömn. Hon såg på mig att jag hade kraftiga värkar eftersom jag blev så påverkad och inte kunde prata och sa att om det blev likadant ikväll skulle vi åka in igen. Mycket riktigt, när det inte längre gick att andas igenom varje värk åkte vi in (tredje gången gillt?!?). Det visade sig att jag var öppen 5 cm och värkarna hade tilltagit ordentligt så det var bara att stanna! Nu skulle vi föda barn!

Barnmorskan som jobbade den natten satte 4 akupunkturnålar i ryggslutet och SOM det lindrade smärtan. Jag är hel förvånad över vad fyra små nålar kan göra! Jag fick även hoppa i badet och det gjorde det hela ännu bättre. Undersköterskan hade gjort det så mysigt och tänt levande ljus så vi fick oss en liten mysstund tillsammans den natten.

Måndag blev tisdag och vi fick komma till vårt rum för att försöka sova en lite stund. Där fick jag även fyra nya nålar i huvudet, som skulle förstärka effekten av de jag hade i ryggslutet, men jag vet inte om det blev bättre. Hela den natten badade jag och andades igenom varje värk och det gick relativt bra fram tills tisdag förmiddag.

Barnmorskan som jobbade dag presenterade lustgasen för mig och förlossningen kom i ett helt nytt skede. Eftersom jag fortfarande hade 5-7 minuter mellan värkarna beslutades det att det skulle tas hål på hinnorna. Förhoppningen var att allt skulle sätt igång av sig själv då, men icket. Jag fick vätska och värkstimulerande dropp samt ryggbedövning i hopp om att värkarna skulle ta till sig, och det gjorde de men nu kom de för tätt istället. Jag fick aldrig någon chans att återhämta mig mellan varje värk. Så småningom började allt ordna sig och klockan 17.00 fick jag börja krysta och 17.57 kom hon äntligen ut!

Jag fick upp hon på mitt bröst men lika snabbt hade barnmorskan klippt navelsträngen och en annan rusade iväg med henne. Hon hade tydligen blivit stressad och bajsat i magen och svalt fostervatten plus att navelsträngen låg ett varv runt halsen. Stefan fick gå till barnrummet dit en läkare hade kommit. Allt var bra med barnet men dom hade sugit upp fostervatten ur lungorna och så fick hon CPAP-andas ett tag, efter det fick Stefan klippa av navelsträngen. Efter en stund kom dom in med det lilla pyret som visade sig vara en liten flicka!

Världens underbaraste lilla tös, gissa om vi längtat efter henne?

Eftersom hon vägde så lite och var riktigt tunn för sin tid (född i v 40+2) fick vi stanna längre på BB för att se till att hon gick upp i vikt och mådde bra och den 6/6 fick vi fara hem med vårt lilla hjärta!