Anna

Jag har suttit och funderat idag samtidigt som jag gjorde mitt skolarbete på det hära med att finnas för varandra, lyssna, hjälpa och stötta.
På sista tiden har mitt liv varit, för att utrycka det enkelt, en jävla berg och dalbana.
Jag har nog haft den största personliga krisen i hela mitt liv, hela min existens har ifrågasatts, och det har inte varit lätt att någonstans mitt där inne hittat tillbaka till sig själv.
När allt som varit ens trygghet plösligt bara rämnar för en är det inte så konstigt att man tappar fotfästet och faller, faller och faller....
Och när man ligger där nere, på botten, och tror att all den kraft som man under 20 års tid byggt upp för helt försvunnen, så blir man förvånad att man faktiskt, med en hel del hjälp förståss, orkar resa sig upp, sopa av sig smutsen på knäna, torka sina tårar och sträcka på sig rygg och möta en ny dag och en helt ny värld.
Jag har under hela mitt liv kännt mig trygg, stark och säker på vem jag är, och vetskapen om det har gett mig styrka att fortsätta leta nya vägar, kliva in på okänd mark och hoppa ut i bassängen, utan att veta om det finns vatten i den.
Det var då och nu är nu.
Nu, efter allt som har hänt och som fortfarande händer vet jag att jag är stark nog att klara det mesta. Det som inte dödar en härdar, var det någon klok människa som sa, och jag måste instämma. Så är det.
Men jag vet att jag absolut inte hade orkat kämpa utan stöd, utan vänner som lyssnar och ställer upp med en axel att gråta ut mot, utan en släkt som finns där i vått och torrt och som tror på en, och uppmuntrar en till att fortsätta i samma spår som man börjat om på.

Man är ingenting utan sina nära och kära, oavsett om det är familj, vänner, klasskamrater eller helt okända för varandra.
Alla behöver vi någon, någongång.

Se till att ta hand om varandra, jag ska ta hand om min underbara sambo nu, min trygghet och min klippa!

-kärlek-